Den bärande idén i det svenska skogsbruket är att ha en uthållig skogsproduktion för att tillgodose samhällets behov av skogsprodukter och samtidigt klara höga miljökrav. Detta kräver långsiktig planering, vilket klaras med hjälp av omfattande skogsdataregister och god kunskap om skogarna.
Eftersom de klimatiska förutsättningarna skiljer så mycket över landet måste skogsskötseln i alla faser anpassas med olika metoder. Alla marker som avverkas måste föryngras enligt den svenska Skogsvårdslagen, vilket kontrolleras av både skogsägare och myndigheter. Plantering är den klart dominerande metoden för att skapa nya skogar efter slutavverkning, även om en liten del självföryngring också förekommer.
Den svenska Skogsvårdslagen kom 1903 för att säkra framtida råvarubehöv och i ungefär 100 år har tillväxten i de svenska skogarna varit större än avverkningen. Det totala virkesförrådet har kontinuerligt ökat. Vid två tillfällen under denna period har avverkningen varit större. Första gången var i mitten av 70-talet, då efterfrågan var mycket stor, samtidigt som många skogar var avverkningsmogna. Den andra gången var 2005, då stormen Gudrun drog in över södra Sverige och en hel årsavverkning blåste omkull. Dessa två episoder har dock inte skapat något långvarigt problem för den svenska tillväxten.